Hej!
Nyss har jag opererat foten. Min högerfot. Först när jag fick dropp, i det hålet som jag sen skulle få min bedövning, så för att det inte skulle göra ont så nöp mamma mig i andra handen. Jag skrek så mamma nöp mig hårdare. Sen sa jag att sprutan kändes inte, det kändes mer när mamma nöp mig. När jag fick den riktiga bedövningen så kändes det som jag skulle spy. Precis innan operationen så blev jag illamående och världen snurrade. Sen minns jag inget. Sen vaknade jag igen. Tur att jag inte vaknade under operationen. Tidigare så trodde jag det. Jag var rädd att jag skulle vakna under operationen. Men tur att jag inte gjorde det. Men nu måste jag ta 2 värktabletter mest var 5 timme. Annars tar jag en när jag har ont. Jag fick en sko med. Så att jag kan gå med gipset. Jag gillar en sjuksköterska som jobbar på Mölndals sjukhus. Hon heter Kajsa. Jag har 2 plåster på ena handen. På min vänsterhand. Där jag fick droppet. Först när jag vaknade hade jag jätteont i halsen. Men nu är det nästan borta. Bara lite kvar.
I helgen så kommer mina mostrar. Vi ska gå på ett dop och före Liseberg. Min brors dotter ska döpas. På Liseberg vill jag äta ren och köpa en ny honung. Nu har jag en som smakar blåbär. Men jag vill köpa något annat. Undrar vad.
Kramar
Fan. Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var ...
Kommentarer