Hej bloggen!
Nu har jag varit och handlat. Vi köpte ett Wii-spel. Med det fick vi Mario-cart. I affären provspelade jag det och jag kunde. Innan har vi inte haft Wii. Bara Super nintendo. Med ett Mario spel. Jag tror att det hette Super Mario. Vi köpte också 2 andra Wii-spel. Wii sports resort och Super Mario Bros.Wii. Men det sista är bara mammas. I Wii sports resort kan man spela bowling. Det har jag gjort på Björkbacken. Men det är 12 olika småspel i Wii sports resort. Swordplay, Wakeboarding, Frisbee, Archery, Basketball, Table tennis, Golf, Bowling, Power cruising, Canoeing, Cycling, Air sports.
Innan var jag och red på ett nytt stall. Jag skulle bara prata först men hon hade bestämt att jag skulle rida. Så vi tänkte: Okej och satte upp mig på hästen. Men väl på hästen så kom alla på att jag saknade hjälm. Klumpigt av oss. Så en fick hämta en hjälm och sätta på mig den. Innan dess så fick jag borsta hästen. Den tyckte att det var så skönt att den nästan somnade. Den hette Dola. Bra att så mycket fungerade på detta stallet. På mitt förra stall så hade jag en för stor hjälm och en för snabb häst. Hon som äger stallet har en nakenhund. Den var fin. Den hade lite hår vid öronen. Jag klappade den.
Kramar
Fan. Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var ...
Kommentarer