Hejsan!
Vi har varit 3 dagar i Köpenhamn. Jag, mamma, pappa och en ny assistent som heter Anna. Första dagen var vi och åt på Hard rock café. Det var bra men jag var bara säker på att jag tålde kycklingen. Den var utan ett stjärntecken. Stjärntecken betydde att det kunde innehålla nötter. Men jag drack en Mojito. Den var god och stor. Sen gick vi på Ströget och köpte glass och en present var till Thomas och Anders. Hehe hemligt tills dom får reda på det. Andra dagen var vi på ett zoo. Det var inte så bra för djuren för burarna var så små. Elefanterna hade en sån liten bur att dom inte gjorde mycket, bara vägde från fot till fot. Man märkte att zooet var för barnfamiljer. Dom enda djuren som hade en större bur var zebror. Dom hade bättre men fortfarande inte bra. Vi skulle gå på Ripleys believe it or not men vi hann inte. Vi gick i stället och åt på Jensens Böfhus. Efterrätten där är god. Jag tog en god Chokladmousse. Anna med. Pappa tog en chokladkaka av belgisk choklad. Mamma tog en Cheesecake. På dag tre så åkte vi till Sverige och släppte av Anna, som skulle jobba med något annat i helgen. Sen åkte vi till ett köpcentrum och köpte kläder och en present till min morbror, som vi åkte och hälsade på sen. Men hans son var bortrest. Vi var där hela kvällen. Det var roligt. Så vi har varit borta i 4 dagar. Först var vi i Danmark i 3 dagar och sen var vi i Helsingborg i en dag.
Kram
Fan. Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var ...
Kommentarer