Hej alla!
I veckan ska jag börja passen på Eriksberg. Där jobbar en av mina gamla arbetsterapeuter. Jag ska ha gångpass och handpass där. Men inte på silversmidet. Det har jag fortfarande på Dalheimers. Där håller jag nu på med något hemligt. Hähä nu blev ni nyfikna, va? Jag berättar efter mammas födelsedag. Hähä det är en present till henne. *Gnider händerna mot varann.*
Igår gjorde jag soppa och kaka. Det blev gott. Soppan är jordärtskockssoppa. Det är lite vitt vin i. Sen gjorde jag kardemummakaka. Jag hade mycket kardemumma i. Det står 2 tsk kardemumma, men jag höftade. Jag brukar alltid göra det med kryddor. Ska man helt följa receptet så blir det fel. Men igår, när smeten var klar, tog Anders 2 skedar och tyckte att det var onödigt att baka den. Han tyckte att vi skulle ha kvar den som smet, och äta upp den som smet. Tokigt!
Idag, om jag hinner, ska jag göra en annan kaka. En kladdkaka med rom i. Eller så ska jag göra en annan soppa. Rostad paprikasoppa. Jag har gjort det en gång innan. Den är god, så jag har sparat receptet.
Nu ska jag måla naglarna. Jag ska ha ett kors på ett finger på varje hand. Annars genomskinligt. Hoppas det blir fint. Eller laga mat. Hmm vi får se vad som kommer först.
Kramar
Fan. Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var ...
Kommentarer