Fortsätt till huvudinnehåll

Sally


11 år gammal blev du liten. 11 år gammal, och varje dag fyllde du vardagen med kärlek och glädje. Även fast du var bitchig mot dom andra missarna så hade du din egna charm. In i det sista ville du vara oss tillfreds, men kunde inte riktigt orka med det hela.

Vila i Frid min lilla katt, hoppas att ditt nya liv ger personerna och djuren runt omkring dig minst lika mycket glädje och kärlek som du gjorde i detta liv. Jag kommer alltid att komma ihåg dig som min första siames, det var du som visade mig världens bästa kattras. Jag älskar dig Sally.

18/5-2010 Ivanthes Aaloha

Kommentarer

alexandra sa…
nå.. beklagar sorgen vännen. hoppas din lilla vän får det bra..

kram om dig..

( ps: min blogg är lite förstörd just nu så just nu händer det inte så mycket där inne)
18 maj 2010 kl. 21:16
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nu har jag bara mamma kvar. Pappa har somnat in. Kan ni berätta hur man gråter utan tårar? Det kommer inga tårar längre. Men jag har känslan kvar. Pappa skulle i år bli 68 år. Så han blev 67,5 år gammal. Jag saknar honom mycket
Skicka en kommentar
Läs mer

Tävling!

Ash har inte uppdaterat om min födelsedagshelg! Har inte orkat haha men ska göra det idag, *lovar* Men först måste jag visa tre plagg ifrån phoenixtshirt , eftersom jag är med och tävlar i fokis blogg Den första är denna: Hur cool är inte den då? Sen denna: Chuck Norris ftw! Fast jag tänkte mer på Andreas än på mig när jag såg den xD Sist denna: NINJA! Om jag vinner så vill jag ha dessa! Den första i Small, den andra i Medium herr och den tredje i Small. Ciao
Skicka en kommentar
Läs mer

Today...

Fan. Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var ...
4 kommentarer
Läs mer