Today...

Fan.

Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var inte redo att möta hans blick ännu. Maria kom fram och kramade mig och kallade mig det där nya lilla namnet hon har kommit på, Lillstumpan. Wtf?!
David kramade mig också. Jag vet inte hur men jag lyckades på nåt sätt dölja sorgen. Tårarna blänkte fortfarande på mina kinder men jag log. Jag log stort och ärligt och på något sätt så lyckades jag dölja hur jag i själva verket mådde. Jag skulle kramat Michael och sagt att hans predikan var underbart bra men jag kände att jag inte orkade. Jag kunde ta det senare men just för tillfället behövde jag vara själv. Så jag tog min hjälm och åkte. Utan vidare.

I församlingshemmet kunde jag lugna mig lite. Jag satt och åt med vänner. Jag tänkte inte så mycket på varför vi var där egentligen. Sen är alla talen började så var det nära på att brista igen. Maria gick fram till Leif och sa att hon och jag ville säga några ord senare. Vi höll oss alla lugna tills de sjöng deras egna version av Du vet väl om att du är Värdefull. Då fick jag tårar i ögonen. Jag tittade mig omkring och såg att både Maria och Angelica hade tårar i ögonen med. Jag fick blunda hårt och andas djupt och sen öppna ögonen och skojja bort det. Sen såg jag att Michael hade svårt att hålla tårarna borta också. Jag började darra lite smått. Sen var det våran tur att gå upp. Jag gick fram till en målad bild av Michael, tog upp micen och pekade på ett hårstrå som stack upp.

Jag ville bara påpeka att den här hårtesen är väldigt bra och den stämmer väldigt mycket. För Michael är den enda jag känner med så kort hår som kan ha det rufsigt.
Maria: Jaa du Michael, kommer du ihåg när vi träffades första gången? Du och jag och Mos? Det har vi aldrig glömt och jaa vi ville bara säga att
båda: du är den bästa lastbilschauffören i världen.

Sen kramade vi honom och när han kramade mig så sa han "Lilla Mos" och pussade mig på kinden. Han höll kvar lite extra innan han släppte och lät mig gå till min plats. Jag gick därifrån, skakandes i hela kroppen och med tårarna rinnande ner för mina kinder. jag satte mig ner och skrattade lite lätt när Philip tittade på mig. Jag såg Maria i ögonen och höll upp min hand, den skakade. Jag darrade i hela kroppen och jag kunde inte stilla mig. Men den här gången försökte jag inte trycka tillbaka tårarna, jag lät dom rinna. När Michael hade tackat alla, gick han fram till mig, kramade mig hårt och länge och sa "Livet är förändring." Han log och torkade bort en tår från min kind. När jag kramade honom senare sa han samma sak "Livet är förändring. Men det är upp till dig att avgöra om det är bra eller dålig förändring." Jag sa "Michael du är så jobbig, du får mig att gråta hela tiden!"
"Och det är därför du älskar mig Mos"

Ja det gör jag, av hela mitt hjärta. 7 år har gått och du är fortfarande den som förstår mig bäst. Jag älskar dig Michael och jag kommer sakna dig så sjukt mycket. Björlanda är inte detsamma utan dig.

Du är underbar, Du är fantastisk, Du är älskad, Du är unik.