Idag träffade jag dom nya konfirmanderna. Onsdagsgruppen. Det var rätt roligt att träffa dom faktiskt..dom verkade rätt okej. Rätt, rätt...
Idag insåg jag hur mycket jag kommer sakna Michael. Jag satt där i fotöljen och försökte hänga med på vad Linda sa till konfirmanderna, försökte vara en bra ledare och komma med roliga små kommentarer. Men mina tankar flög iväg till min egna lilla värld hela tiden. Den där lilla världen där jag får precis som jag vill och önskar. Där jag alltid står i första hand. Där inte Blå kommer före. Där jag inte lever i Blå's skugga.
Men så kommer Michael in i rummet och han fångar min uppmärksamhet. Han tittar runt på alla nya ansikten, fångar min blick och ler finurligt. Han sätter sig på en högtalare och ler tyst åt allt. Försöker att inte synas, men det fungerar inte. Han är alltid den som syns, den man lägger märke till mest. Dom nya konfirmanderna tittar nyfiket på han som kom in utan att säga något.
Det får mig att tänka tillbaka på den där helt vanliga måndagen för några år sedan. Den där måndagen när jag lekte med mina kompisar i upptäckarna utanför församlingshemmet. In genom grindarna kommer en man gående. Han fångade mitt intresse med den speciella, egendomliga glimten i ögat. Jag frågade nyfiket, som det barn jag var (det får mig låta som att jag är jättegammal -.-'), vem denne man var. Han svarade leende, Jag är den nya lastbilschauffören här. Jag, som visste att det skulle komma en ny präst till församlingen, lät mig inte luras och skrattade åt honom och sa, Nehe! Du är den nya prästen va? Han svarade inte utan gick skrattande upp för trappan och in genom dörren. Sedan dess har han alltid funnits där.
När Ludde dog var han den som pratade med skolan och klassen. Han var den som torkade mina tårar och kramade om mig. När jag konfirmerade mig var han den som stöttade mig genom jobbiga upplevelser.
När andra saker hände var han där, torkade tårarna och fick mig att le igen.
Genom allt detta har han dessutom lärt mig mer om livet än någon annan. Det är inte bara när han utövar sitt yrke som präst, även när han är en vän lär han ut saker. Små visdomsord här och där som man inte lägger märke till, men som stannar. Han är den enda som med en blick kan säga precis hur jag mår. Han vet inte allt om mig som vissa andra gör, men han är den enda jag inte kan dölja något för. Han ser direkt om det är något som är fel. Han behöver bara fråga, Hur är det Mos?, så släpper allt och jag kan inte hålla det inom mig längre.
I Taizé dolde jag min sorg med ilska. Han satte sig bakom mig och kramade om mig och sa i mitt öra, Kärleken är jobbig. Han sa det lugnt och tyst så att bara jag skulle höra, med den där speciella rösten som jag så väl känner igen. Allt brast. Tårarna rann och jag höll i hans arm så hårt, jag var tvungen för att inte falla. Tårarna rann utan ett ljud och han sa saker i mitt öra som bara jag skulle höra. Tårarna rann och han lät mig gråta. Han satt där och höll om mig och sa saker i mitt öra under hela tiden. När Han kom dit och pratade med dom andra ville jag gömma mitt ansikte, jag ville inte att Han skulle se mig gråta. Men Michael satt kvar med armarna runt mig, viskade att jag inte skulle bry mig om andra, nu handlade det om mig. Han torkade bort mina tårar och fick mig att le igen.
Idag när vi skulle ta emot nattvarden och det blev min tur och han sa, Kristi kropp för dig utgjutet, och lade oblaten i min hand. Då kändes det som att allt skulle brista och jag fick kämpa tillbaka tårarna med all min kraft. När han kom den andra gången med bägaren och sa, Kristi blod för dig utgjutet, doppade jag oblaten i vinet. Men precis innan jag stoppade oblaten i munnen, tittade jag upp på honom och jag kan svära på att han såg tåren i ögonvrån och han log så där speciellt, som bara Michael kan. Han förstod precis.
Michael du visade dig vara den bästa lastbilschauffören jag någonsin lärt känna. Jag hoppas du får det bra där borta i regniga Borås. Glöm inte av oss här ute på landet bara.
Ingen predikar lika bra som han. Michael, jag sa Michael... <3
Idag insåg jag hur mycket jag kommer sakna Michael. Jag satt där i fotöljen och försökte hänga med på vad Linda sa till konfirmanderna, försökte vara en bra ledare och komma med roliga små kommentarer. Men mina tankar flög iväg till min egna lilla värld hela tiden. Den där lilla världen där jag får precis som jag vill och önskar. Där jag alltid står i första hand. Där inte Blå kommer före. Där jag inte lever i Blå's skugga.
Men så kommer Michael in i rummet och han fångar min uppmärksamhet. Han tittar runt på alla nya ansikten, fångar min blick och ler finurligt. Han sätter sig på en högtalare och ler tyst åt allt. Försöker att inte synas, men det fungerar inte. Han är alltid den som syns, den man lägger märke till mest. Dom nya konfirmanderna tittar nyfiket på han som kom in utan att säga något.
Det får mig att tänka tillbaka på den där helt vanliga måndagen för några år sedan. Den där måndagen när jag lekte med mina kompisar i upptäckarna utanför församlingshemmet. In genom grindarna kommer en man gående. Han fångade mitt intresse med den speciella, egendomliga glimten i ögat. Jag frågade nyfiket, som det barn jag var (det får mig låta som att jag är jättegammal -.-'), vem denne man var. Han svarade leende, Jag är den nya lastbilschauffören här. Jag, som visste att det skulle komma en ny präst till församlingen, lät mig inte luras och skrattade åt honom och sa, Nehe! Du är den nya prästen va? Han svarade inte utan gick skrattande upp för trappan och in genom dörren. Sedan dess har han alltid funnits där.
När Ludde dog var han den som pratade med skolan och klassen. Han var den som torkade mina tårar och kramade om mig. När jag konfirmerade mig var han den som stöttade mig genom jobbiga upplevelser.
När andra saker hände var han där, torkade tårarna och fick mig att le igen.
Genom allt detta har han dessutom lärt mig mer om livet än någon annan. Det är inte bara när han utövar sitt yrke som präst, även när han är en vän lär han ut saker. Små visdomsord här och där som man inte lägger märke till, men som stannar. Han är den enda som med en blick kan säga precis hur jag mår. Han vet inte allt om mig som vissa andra gör, men han är den enda jag inte kan dölja något för. Han ser direkt om det är något som är fel. Han behöver bara fråga, Hur är det Mos?, så släpper allt och jag kan inte hålla det inom mig längre.
I Taizé dolde jag min sorg med ilska. Han satte sig bakom mig och kramade om mig och sa i mitt öra, Kärleken är jobbig. Han sa det lugnt och tyst så att bara jag skulle höra, med den där speciella rösten som jag så väl känner igen. Allt brast. Tårarna rann och jag höll i hans arm så hårt, jag var tvungen för att inte falla. Tårarna rann utan ett ljud och han sa saker i mitt öra som bara jag skulle höra. Tårarna rann och han lät mig gråta. Han satt där och höll om mig och sa saker i mitt öra under hela tiden. När Han kom dit och pratade med dom andra ville jag gömma mitt ansikte, jag ville inte att Han skulle se mig gråta. Men Michael satt kvar med armarna runt mig, viskade att jag inte skulle bry mig om andra, nu handlade det om mig. Han torkade bort mina tårar och fick mig att le igen.
Idag när vi skulle ta emot nattvarden och det blev min tur och han sa, Kristi kropp för dig utgjutet, och lade oblaten i min hand. Då kändes det som att allt skulle brista och jag fick kämpa tillbaka tårarna med all min kraft. När han kom den andra gången med bägaren och sa, Kristi blod för dig utgjutet, doppade jag oblaten i vinet. Men precis innan jag stoppade oblaten i munnen, tittade jag upp på honom och jag kan svära på att han såg tåren i ögonvrån och han log så där speciellt, som bara Michael kan. Han förstod precis.
Michael du visade dig vara den bästa lastbilschauffören jag någonsin lärt känna. Jag hoppas du får det bra där borta i regniga Borås. Glöm inte av oss här ute på landet bara.
Ingen predikar lika bra som han. Michael, jag sa Michael... <3
Kommentarer
tänk att dina texter får mig att gråta. och jag tror inte det är gravidhormoner.. :)
till och med jag kommer att sakna michael fast jag är här i örebro.
man kommer liksom tycka att det är något som saknas när man åker till björlanda nu..
jag kommer till götet nästa vecka. har nästan hela fredagen ledig.. slutar 12.00 så det är bara att ringa om du vill träffas..
love you..
jag tycker du ska skicka längen till detta inlägg till honom..
<3
puss på dig älskade lillstumpan!