Fortsätt till huvudinnehåll

Jag älskar er jue!

Asså jag ville bara tacka alla.
Jag har varit deprimerad och ledsen, tråkig och tjatig sen jag kom hem från Taizé och jag har inte velat känna som jag gör, så jag har försökt prata med så många jag kan, som jag trott kan förstå hur jag känner. Jag vill bara säga tack! Jag mår verkligen bättre av att prata med människor och även om ni känner att ni inte ger goda råd så hjälper det bara ni lyssnar. Tack för att ni står ut med mig! Och alla ni som inte säger något utan bara är er själva och försöker muntra upp mig, tack!

Det är det allra bästa med att ha vänner. Dom ställer upp för en när man verkligen behöver det.

Jag älskar er alla!

Kommentarer

Anonym sa…
klart man ställer upp för dig.. alla vet ju att du skulle ställa upp om det var når..

gå i herrens frid.. alexandra

Populära inlägg i den här bloggen

Nu har jag bara mamma kvar. Pappa har somnat in. Kan ni berätta hur man gråter utan tårar? Det kommer inga tårar längre. Men jag har känslan kvar. Pappa skulle i år bli 68 år. Så han blev 67,5 år gammal. Jag saknar honom mycket
Hej blogg! Idag var jag och mamma på bio. Vi såg Berättelsen om Pi. Den var bra men hotell Transylvanien var bättre. Den såg jag också med mamma och vi skrattade först. När den kommer ut ska jag köpa den. Först skickade Maria ett sms på Whats app. Hon svarade på några som jag hade skickat. Mamma hade skrivit slutet men hon skrev fel. Hon skrev Whats up istället för Whats app. Hahahaa. Nu ska jag få mat. Spaghetti och lax. Rökta laxskivor, avocado. broccoli och mozzarellasallad. Ha en bra söndag

Today...

Fan. Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var ...