Fortsätt till huvudinnehåll

Jag älskar er jue!

Asså jag ville bara tacka alla.
Jag har varit deprimerad och ledsen, tråkig och tjatig sen jag kom hem från Taizé och jag har inte velat känna som jag gör, så jag har försökt prata med så många jag kan, som jag trott kan förstå hur jag känner. Jag vill bara säga tack! Jag mår verkligen bättre av att prata med människor och även om ni känner att ni inte ger goda råd så hjälper det bara ni lyssnar. Tack för att ni står ut med mig! Och alla ni som inte säger något utan bara är er själva och försöker muntra upp mig, tack!

Det är det allra bästa med att ha vänner. Dom ställer upp för en när man verkligen behöver det.

Jag älskar er alla!

Kommentarer

Anonym sa…
klart man ställer upp för dig.. alla vet ju att du skulle ställa upp om det var når..

gå i herrens frid.. alexandra

Populära inlägg i den här bloggen

Nu har jag bara mamma kvar. Pappa har somnat in. Kan ni berätta hur man gråter utan tårar? Det kommer inga tårar längre. Men jag har känslan kvar. Pappa skulle i år bli 68 år. Så han blev 67,5 år gammal. Jag saknar honom mycket

Tävling!

Ash har inte uppdaterat om min födelsedagshelg! Har inte orkat haha men ska göra det idag, *lovar* Men först måste jag visa tre plagg ifrån phoenixtshirt , eftersom jag är med och tävlar i fokis blogg Den första är denna: Hur cool är inte den då? Sen denna: Chuck Norris ftw! Fast jag tänkte mer på Andreas än på mig när jag såg den xD Sist denna: NINJA! Om jag vinner så vill jag ha dessa! Den första i Small, den andra i Medium herr och den tredje i Small. Ciao

Today...

Fan. Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var ...