Fortsätt till huvudinnehåll

Fyfan

idag åkte jag och Angeloo iväg till Lilleby igen :) det är ett trevligt område. På vägen träffade vi Ida med hund och pratade en liten stund med henne. Sen träffade vi Frida och pratade en stund med henne. Sen våldgästade vi Philip igen. Och till vår stora förvåning hade han sina cykelkläder (HAHA) på sig.(Internt skämt f'låt) Vi drog iväg och drev omkring lite tills vi hittade Jontes hus. Han ville inte följa med ut och cykla men vi tvingade honom. Det var roligt:) Han hade dessvärre inga kakor....så vi cyklade till Willys. På vägen cepade Philips cykel och jag och Angeloo hittade en megastor rutchkana. Sen hittade vi Willys. Det var stängt. Så vi cyklade till Torslanda Torg. Det var inte stängt! :D vi köpte kakor^^Det var njams. Sen cyklade vi hem till Philip. Kakorna råkade ut för en olycka. Några dog. Stor tragedi. De var ju så unga. *gråt*

Iaf så satte vi oss på Philips altan och drack mjölk och åt kakor (Wiiiii) Det är så man ska spendera en tisdagskväll på bästa sätt ^^
Sen blev klockan halv 11 och eftersom jag och Angeloo har föräldrar som är cp så var vi tvungna att åka hem. Vi åkte hem. På vägen pratade vi om allt möjligt. Fyfan vilken tur att jag har dig Angeloo! Jag älskar dig så jävla mycket, du är den bästa vän man kan ha! <3

Jag blir så jävla arg på människor som förstör andra människors hopp och tro. Om jag mår bra av att hoppas och tro på en sak, varför måste man förstöra det då? "Nej jag är bara realistisk och vill att du ska veta hur det egentligen är!" Klart som fan att jag vet hur det egentligen är men måste du trycka upp det i ansiktet på mig för det? Om jag mår bättre av att hoppas istället för att gå varje dag och vara ledsen för att jag måste tänka realistiskt...vad tror du jag väljer? Och seriöst jävla idioter som inte låter människor leva efter sin religion! Om jag mår bättre av att tänka att mina vänner, släktingar och bekanta som jag har förlorat finns någonstans och vakar över mig och att jag kommer träffa dem någon gång måste man förstöra det då? Vad är det för mening med att förstöra livsgnistan hos någon? Man kanske lever på tanken att Jag är inte ensam, det finns alltid någon med mig. Och om någon då säger att, nej det finns inga bevis att Gud finns, vet dom verkligen vad dom kan orsaka då? Fyfan tänk lite innan ni slänger ur er saker! Ni sårar så jävla många på ett sätt som är svårt att reparera när ni säger sådana saker! Att förstöra en människas hopp, det är fan ett av det värsta som finns!

http://www.alltforforaldrar.se/prinsessan/2008/may/happy-mors-dag-tavling.html#comment

här är en tävling. Passar jävligt illa in i inlägget men jag vill ha dom hörlurarna så hej hopp

Kommentarer

Anonym sa…
jag älskar dig med mos <3 aldrig att vi ska sluta vara kompisar :D <3

Populära inlägg i den här bloggen

Nu har jag bara mamma kvar. Pappa har somnat in. Kan ni berätta hur man gråter utan tårar? Det kommer inga tårar längre. Men jag har känslan kvar. Pappa skulle i år bli 68 år. Så han blev 67,5 år gammal. Jag saknar honom mycket

Tävling!

Ash har inte uppdaterat om min födelsedagshelg! Har inte orkat haha men ska göra det idag, *lovar* Men först måste jag visa tre plagg ifrån phoenixtshirt , eftersom jag är med och tävlar i fokis blogg Den första är denna: Hur cool är inte den då? Sen denna: Chuck Norris ftw! Fast jag tänkte mer på Andreas än på mig när jag såg den xD Sist denna: NINJA! Om jag vinner så vill jag ha dessa! Den första i Small, den andra i Medium herr och den tredje i Small. Ciao

Today...

Fan. Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var ...