Jag känner mig så jävla misslyckad. Jag kan verkligen inte göra någonting rätt längre. Jag kan inte ens tvinga mig själv att gå upp i tid. Hur stark viljestyrka har man då på en skala?
Fyfan det var precis så här efter Honom också.
Jag är tydligen flickan som håller fast för länge och inte inser att kärleken är död förrän den andra bryter upp. Är det meningen att jag är den som alltid blir sårad i slutändan? Ska det vara så?
Just nu förstår jag inte meningen med kärleken om det ska bli så här varenda jävla gång. Men ändå går jag på dess lögner om att allting är bra och världen är en lycklig plats att leva på. Det håller i en begränsad tid sen mår jag lite dåligt av någon anledning men jag litar inte på vad mitt huvud säger, nej jag följer mitt misslyckade hjärta istället. Det hjärtat som blivit krossat flera gånger. Fast..det är iof klart, om du skulle varit krossad flera gånger så skulle inte du heller varit så vettig. Men ändå. Jag vet om hur det kommer bli. Fortfarande, är jag redo att dö för att finna kärleken igen. För det är ju så, det finns ingen bättre känsla i hela världen. Det är ju så, man mår så jävla bra så man fattar inte resten av världens problem. Det är ju så, att vetskapen om att det finns en människa som älskar mig gör en lycklig. En lycka som stannar. Den försvinner inte som alla andra barnsliga saker som får en lycklig för en stund. Den har inte ens försvunnit från mig än. Vetskapen om att det fanns en människa som älskade mig. Det fanns två människor som älskade mig. En del av lyckan stannar alltid kvar, och när kärleken byts ut till hat, är det det enda minne som är bra. Den enda tanke jag kan tänka utan att börja gråta. Men fortfarande den tanke som är den mest sorgliga.
Han älskade mig.
Fyfan det var precis så här efter Honom också.
Jag är tydligen flickan som håller fast för länge och inte inser att kärleken är död förrän den andra bryter upp. Är det meningen att jag är den som alltid blir sårad i slutändan? Ska det vara så?
Just nu förstår jag inte meningen med kärleken om det ska bli så här varenda jävla gång. Men ändå går jag på dess lögner om att allting är bra och världen är en lycklig plats att leva på. Det håller i en begränsad tid sen mår jag lite dåligt av någon anledning men jag litar inte på vad mitt huvud säger, nej jag följer mitt misslyckade hjärta istället. Det hjärtat som blivit krossat flera gånger. Fast..det är iof klart, om du skulle varit krossad flera gånger så skulle inte du heller varit så vettig. Men ändå. Jag vet om hur det kommer bli. Fortfarande, är jag redo att dö för att finna kärleken igen. För det är ju så, det finns ingen bättre känsla i hela världen. Det är ju så, man mår så jävla bra så man fattar inte resten av världens problem. Det är ju så, att vetskapen om att det finns en människa som älskar mig gör en lycklig. En lycka som stannar. Den försvinner inte som alla andra barnsliga saker som får en lycklig för en stund. Den har inte ens försvunnit från mig än. Vetskapen om att det fanns en människa som älskade mig. Det fanns två människor som älskade mig. En del av lyckan stannar alltid kvar, och när kärleken byts ut till hat, är det det enda minne som är bra. Den enda tanke jag kan tänka utan att börja gråta. Men fortfarande den tanke som är den mest sorgliga.
Han älskade mig.
Kommentarer