Idag pratade jag länge med Alex. Det var mys för vi har inte pratat på jättelänge.
Men det fick mig att tänka på kärleken igen och hur skruvad jag egentligen är.
Jag är helt nere i en person som bor i Holland, i nuläget kan jag med säkerhet säga att jag älskar honom.
Jag gillar två människor i Sverige, Tror jag.
Jag vill inget hellre än att hitta någon ny, börja om, men det känns inte rättvist mot den personen när jag har sådana starka känslor för Honom. Dessutom känns det som att jag tvivlar på mig själv när jag inte kan bestämma mig. Samtidigt känns det som jag måste släppa honom för det är som att jag håller fast vid något som inte finns.
Åh du får mig att undra, what if. What if jag aldrig skulle träffat Honom. Vad skulle hänt mellan oss då? Skulle det blivit du och jag? Eller skulle det bara runnit ut i sanden? Jag trodde du inte kom ihåg den kvällen. Den där kvällen när allt förändrades. Eller gjorde det det?
Samtidigt känns det som det var förutbestämt att Han och jag skulle träffas. Det var en innerlig och djup önskan som blev besvarad. Jag har aldrig känt mig närmare Dig som jag gjorde då. Jag älskar Dig mer än allt annat som finns på denna jorden för att Du har alltid funnits där för mig och alltid svarat när jag frågat. Du har alltid gjort så att stora saker, händelser, har känts lite mindre, lite lättare. Du är den enda som aldrig svikit. Jag har svikit många gånger men Du har alltid stått vid min sida och väntat på att jag ska komma tillbaka. Det är därför när så många tvivlar, som jag står kvar. Det är den enda åsikten, tanken, som jag alltid har hållt fast vid. Vad alla andra säger så vet jag vad jag tror och det jag har upplevt har dom ingen aning om hur det kändes.
GAWD varför ska det hända så jävla mycket grejjer?! Jag blir så jävla förvirrad hela tiden! Nu tvivlar jag på mig själv också och det är en jättejobbig känsla.
jag vet inte vad jag ska göra längre.
You don't love me in the way I want you to, and that is heartbreaking..
Tillägg till Johanna:
Ja det är hollandkillen;) haha
Men det fick mig att tänka på kärleken igen och hur skruvad jag egentligen är.
Jag är helt nere i en person som bor i Holland, i nuläget kan jag med säkerhet säga att jag älskar honom.
Jag gillar två människor i Sverige, Tror jag.
Jag vill inget hellre än att hitta någon ny, börja om, men det känns inte rättvist mot den personen när jag har sådana starka känslor för Honom. Dessutom känns det som att jag tvivlar på mig själv när jag inte kan bestämma mig. Samtidigt känns det som jag måste släppa honom för det är som att jag håller fast vid något som inte finns.
Åh du får mig att undra, what if. What if jag aldrig skulle träffat Honom. Vad skulle hänt mellan oss då? Skulle det blivit du och jag? Eller skulle det bara runnit ut i sanden? Jag trodde du inte kom ihåg den kvällen. Den där kvällen när allt förändrades. Eller gjorde det det?
Samtidigt känns det som det var förutbestämt att Han och jag skulle träffas. Det var en innerlig och djup önskan som blev besvarad. Jag har aldrig känt mig närmare Dig som jag gjorde då. Jag älskar Dig mer än allt annat som finns på denna jorden för att Du har alltid funnits där för mig och alltid svarat när jag frågat. Du har alltid gjort så att stora saker, händelser, har känts lite mindre, lite lättare. Du är den enda som aldrig svikit. Jag har svikit många gånger men Du har alltid stått vid min sida och väntat på att jag ska komma tillbaka. Det är därför när så många tvivlar, som jag står kvar. Det är den enda åsikten, tanken, som jag alltid har hållt fast vid. Vad alla andra säger så vet jag vad jag tror och det jag har upplevt har dom ingen aning om hur det kändes.
GAWD varför ska det hända så jävla mycket grejjer?! Jag blir så jävla förvirrad hela tiden! Nu tvivlar jag på mig själv också och det är en jättejobbig känsla.
jag vet inte vad jag ska göra längre.
You don't love me in the way I want you to, and that is heartbreaking..
Tillägg till Johanna:
Ja det är hollandkillen;) haha
Kommentarer