Fortsätt till huvudinnehåll

Skola igen

Usch...Det var fan bättre att kämpa för sitt liv i det lilla jävla hålet med vatten än att ha engelska
 -.-'

Så bara för att jag inte har något bra att skriva så tänker jag skriva en text på en låt som jag lyssnar på nu

Enjoy

They're black
They're brown
They're up 
They're down
They're in 
They're out 
They're all about
They're far 
They're near
They're gone
They're here
They're quick and slick and insincere
Beware
Beware 
Be a very wary bear

Nu orkar jag fan inte mer!! varför kan man inte kopiera in text här!!!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nu har jag bara mamma kvar. Pappa har somnat in. Kan ni berätta hur man gråter utan tårar? Det kommer inga tårar längre. Men jag har känslan kvar. Pappa skulle i år bli 68 år. Så han blev 67,5 år gammal. Jag saknar honom mycket
Skicka en kommentar
Läs mer

Tävling!

Ash har inte uppdaterat om min födelsedagshelg! Har inte orkat haha men ska göra det idag, *lovar* Men först måste jag visa tre plagg ifrån phoenixtshirt , eftersom jag är med och tävlar i fokis blogg Den första är denna: Hur cool är inte den då? Sen denna: Chuck Norris ftw! Fast jag tänkte mer på Andreas än på mig när jag såg den xD Sist denna: NINJA! Om jag vinner så vill jag ha dessa! Den första i Small, den andra i Medium herr och den tredje i Small. Ciao
Skicka en kommentar
Läs mer

Today...

Fan. Sen den dagen på spårvagnen när jag fick reda på att Michael skulle flytta så har jag vetat om att det skulle bli jobbigt. Men att det skulle bli så här jobbigt det hade jag ingen aning om. Jag har ett sår på min hand för att jag inte ville gråta i kyrkan. Jag körde in nageln djupt i handen. Men när jag tog emot nattvarden så brast det iaf. Han la handen på mitt huvud och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men jag tryckte in nageln hårdare i handen. Jag tackade och ställde mig upp och gick långsamt därifrån. Senare sa Philip att man kunde se hur ledsen jag var och hur nära jag hade till tårarna. Jag gick ostadigt och såg helt sammanbiten ut. Sanningen är att jag fick koncentrera mig det fullaste för att gå utan att gråta ner till min plats. Där satt jag och tryckte in nageln i handen. Tills Leif började prata. Då brast det igen. Linda såg mig, som alltid, och gav mig en pappersnäsduk. Sen gick Michael ut i processionen och han såg mig också men jag vände bort blicken. Jag var ...
4 kommentarer
Läs mer