Fortsätt till huvudinnehåll

Today I realized just how much I'm going to miss him

Idag träffade jag dom nya konfirmanderna. Onsdagsgruppen. Det var rätt roligt att träffa dom faktiskt..dom verkade rätt okej. Rätt, rätt...

Idag insåg jag hur mycket jag kommer sakna Michael. Jag satt där i fotöljen och försökte hänga med på vad Linda sa till konfirmanderna, försökte vara en bra ledare och komma med roliga små kommentarer. Men mina tankar flög iväg till min egna lilla värld hela tiden. Den där lilla världen där jag får precis som jag vill och önskar. Där jag alltid står i första hand. Där inte Blå kommer före. Där jag inte lever i Blå's skugga.
Men så kommer Michael in i rummet och han fångar min uppmärksamhet. Han tittar runt på alla nya ansikten, fångar min blick och ler finurligt. Han sätter sig på en högtalare och ler tyst åt allt. Försöker att inte synas, men det fungerar inte. Han är alltid den som syns, den man lägger märke till mest. Dom nya konfirmanderna tittar nyfiket på han som kom in utan att säga något.

Det får mig att tänka tillbaka på den där helt vanliga måndagen för några år sedan. Den där måndagen när jag lekte med mina kompisar i upptäckarna utanför församlingshemmet. In genom grindarna kommer en man gående. Han fångade mitt intresse med den speciella, egendomliga glimten i ögat. Jag frågade nyfiket, som det barn jag var (det får mig låta som att jag är jättegammal -.-'), vem denne man var. Han svarade leende, Jag är den nya lastbilschauffören här. Jag, som visste att det skulle komma en ny präst till församlingen, lät mig inte luras och skrattade åt honom och sa, Nehe! Du är den nya prästen va? Han svarade inte utan gick skrattande upp för trappan och in genom dörren. Sedan dess har han alltid funnits där.
När Ludde dog var han den som pratade med skolan och klassen. Han var den som torkade mina tårar och kramade om mig. När jag konfirmerade mig var han den som stöttade mig genom jobbiga upplevelser.
När andra saker hände var han där, torkade tårarna och fick mig att le igen.
Genom allt detta har han dessutom lärt mig mer om livet än någon annan. Det är inte bara när han utövar sitt yrke som präst, även när han är en vän lär han ut saker. Små visdomsord här och där som man inte lägger märke till, men som stannar. Han är den enda som med en blick kan säga precis hur jag mår. Han vet inte allt om mig som vissa andra gör, men han är den enda jag inte kan dölja något för. Han ser direkt om det är något som är fel. Han behöver bara fråga, Hur är det Mos?, så släpper allt och jag kan inte hålla det inom mig längre.
I Taizé dolde jag min sorg med ilska. Han satte sig bakom mig och kramade om mig och sa i mitt öra, Kärleken är jobbig. Han sa det lugnt och tyst så att bara jag skulle höra, med den där speciella rösten som jag så väl känner igen. Allt brast. Tårarna rann och jag höll i hans arm så hårt, jag var tvungen för att inte falla. Tårarna rann utan ett ljud och han sa saker i mitt öra som bara jag skulle höra. Tårarna rann och han lät mig gråta. Han satt där och höll om mig och sa saker i mitt öra under hela tiden. När Han kom dit och pratade med dom andra ville jag gömma mitt ansikte, jag ville inte att Han skulle se mig gråta. Men Michael satt kvar med armarna runt mig, viskade att jag inte skulle bry mig om andra, nu handlade det om mig. Han torkade bort mina tårar och fick mig att le igen.

Idag när vi skulle ta emot nattvarden och det blev min tur och han sa, Kristi kropp för dig utgjutet, och lade oblaten i min hand. Då kändes det som att allt skulle brista och jag fick kämpa tillbaka tårarna med all min kraft. När han kom den andra gången med bägaren och sa, Kristi blod för dig utgjutet, doppade jag oblaten i vinet. Men precis innan jag stoppade oblaten i munnen, tittade jag upp på honom och jag kan svära på att han såg tåren i ögonvrån och han log så där speciellt, som bara Michael kan. Han förstod precis.


Michael du visade dig vara den bästa lastbilschauffören jag någonsin lärt känna. Jag hoppas du får det bra där borta i regniga Borås. Glöm inte av oss här ute på landet bara.

Ingen predikar lika bra som han. Michael, jag sa Michael... <3

Kommentarer

Anonym sa…
lilla gumman.. gud vad jag älskar dig..

tänk att dina texter får mig att gråta. och jag tror inte det är gravidhormoner.. :)

till och med jag kommer att sakna michael fast jag är här i örebro.
man kommer liksom tycka att det är något som saknas när man åker till björlanda nu..

jag kommer till götet nästa vecka. har nästan hela fredagen ledig.. slutar 12.00 så det är bara att ringa om du vill träffas..

love you..

jag tycker du ska skicka längen till detta inlägg till honom..
Anonym sa…
Kan inte hjälpa att jag fick tårar i ögonen när jag läste dethär. Du skriver bra! Kommer sakna michael somfan nu. Han var en stor anledning till varför jag fortsatte med konfirmationen, och det är verkligen som du skriver. Han är alltid den som syns mest, den som alla har respekt för och den som alla lyssnar på. Jag kan inte hitta en tillräckligt bra anledning till att fortsätta komma till kyrkan då och då, när han är borta. Han sprider liksom ett lugn runt sig, som (iaf) jag har sjukt svårt att hitta annars. Kommer aldrig glömma honom, och resan till Polen/Tyskland sommaren -08.
<3
Anonym sa…
Lisa. Ett av de finaste inläggen jag har läst på länge. Åh vad vi alla kommer att sakna Michael.
Anonym sa…
du lillstumpan! du är så sjukt wonder schön ibland! jag tror inte någon kan beskriva bättre för världen hur mycket denna man betyder för oss allihopa. Det är nästan lite författar varning på dina texter om man nu kan kalla det för varning. Och jag håller med dig på varenda, lilla, mening som du har skrivit om allas våran älskade michael. Han ÄR en ängel!

puss på dig älskade lillstumpan!

Populära inlägg i den här bloggen

Nu har jag bara mamma kvar. Pappa har somnat in. Kan ni berätta hur man gråter utan tårar? Det kommer inga tårar längre. Men jag har känslan kvar. Pappa skulle i år bli 68 år. Så han blev 67,5 år gammal. Jag saknar honom mycket </3
Hejsan! Nu är min faster Ann här. Hon har varit här i 5 dagar och ska åka hem idag. Vi har varit på backaplan och frölunda torg i helgen. Jag har köpt mycket. Nya skor, ett linne, målarfärg att måla på kläder med, ny nässpray, yoghurt, en ny papperskorg, en ny deo. Det kanske är mer. Snart kommer Thomas ut med sushi. Mmm jag älskar sushi. Med avokado och lax. Det kommer att bli gott. Han har med sig Karin och Ellis. Hon har inte blivit så gammal än så hon kan titta på allt hon är nyfiken på. Som Alvin. Haha när han har varit här är mamma alltid trött. Nu, om jag hinner, ska jag måla. På mitt linne. Det ska vara ett linne med en groda på och så ska det stå MOS. Mitt favoritdjur och mitt smeknamn. Hoppas den blir bra. Imorgon ska jag baka. Cupcakes efter mitt kladdkakerecept. Chokladmuffins med vit chokladglasyr. Vi får se om det blir gott. Kramiz
Hej alla! I veckan ska jag börja passen på Eriksberg. Där jobbar en av mina gamla arbetsterapeuter. Jag ska ha gångpass och handpass där. Men inte på silversmidet. Det har jag fortfarande på Dalheimers. Där håller jag nu på med något hemligt. Hähä nu blev ni nyfikna, va? Jag berättar efter mammas födelsedag. Hähä det är en present till henne. *Gnider händerna mot varann.* Igår gjorde jag soppa och kaka. Det blev gott. Soppan är jordärtskockssoppa. Det är lite vitt vin i. Sen gjorde jag kardemummakaka. Jag hade mycket kardemumma i. Det står 2 tsk kardemumma, men jag höftade. Jag brukar alltid göra det med kryddor. Ska man helt följa receptet så blir det fel. Men igår, när smeten var klar, tog Anders 2 skedar och tyckte att det var onödigt att baka den. Han tyckte att vi skulle ha kvar den som smet, och äta upp den som smet. Tokigt! Idag, om jag hinner, ska jag göra en annan kaka. En kladdkaka med rom i. Eller så ska jag göra en annan soppa. Rostad paprikasoppa. Jag har gjort det en gån