Jag vill inte

Jag vet att jag skrev för typ en timme sen men jag kommer just ner ifrån ännu en medicinering med Millan. Om det finns något jag hatar så är det att se någon man älskar lida. Jag hatar det och jag försöker göra allt jag kan för att få bort allt det onda som orsakar allt. Men det jag hatar ännu mer är när jag bara kan stå och se på, utan att göra ett skit.

Jag kan bara stå och se på när mamma tvingar in Millan i en handduk, håller fast henne och kör in en spruta i munnen på henne. En spruta full av äcklig medicin som hon snart spottar ut och så börjar proceduren igen.
Vad gör jag? Jag är den som hämtar henne till allt det hemska. Jag plockar upp henne i min famn och känner hur hon spänner sig mer och mer, håller fast i mig som om livet hängde på det. När jag satte ner henne på bänken så hoppade hon bara upp i min famn igen och hela hennes lilla sköra kropp skrek till mig Lämna mig inte så här!

Hon har slutat äta och har gått ner massor i vikt. Man kan nästan känna varje ben på hennes lilla kropp nu.

Jag står inte ut med att göra så här mot henne varje dag, men vad kan jag göra? Jag vet ju att det är vår enda chans till att få henne frisk.

Jag bara ber att det vi gör inte bara är plågsamt.
Jag bara ber att det vi gör faktiskt har en verkan.
Jag bara ber att hon ska överleva